Dagbok

Allting har ett slut.

Ja vad ska man säga. Jag vet att jag har varit frånvarande från er väldigt länge och egentligen finns det ingen ursäkt till allt. Men det är mycket som har hänt i mitt liv den senaste tiden och jag vet inte riktigt vad jag ska börja om jag ska vara ärlig.

Om någon här har läst min instagram så har det kanske inte undgått någon, eller jo det har det för jag har faktiskt inte skrivit ut så mycket där, att jag och Leons pappa har gått skilda vägar.
Det var ett tufft beslut som togs.

Jag känner att jag inte behöver förklara för er och att jag vill lämna lite privat då det är en ganska så privat men jag vill att ni ska veta.
Varför tänker ni?
Jo för att ett nytt kapitel i mitt liv har kommit.
Jag har fått en lägenhet som jag och min son ska flytta in i, Jag lämnade tryggheten bakom mig för att försöka bli lycklig och hitta mig själv.

Att seperera är alltid svårt. Det spelar ingen roll om det är barn med i bilden eller inte. Nu har vi haft varannan vecka ett tag och ja, det var väldigt tufft i början med att inte få träffa Leon på en hel vecka. Första gången jag lämnade honom grät jag på väg mot jobbet för jag kände hur mitt hjärta gick i tusen bitar. Hur skulle jag klara att vara borta från honom en hel vecka ? Jag hade aldrig varit det innan. Jag sysselsatte mig med diverse grejer och veckan gick och det blev min vecka.

Leon har tagit det ganska bra. Det är klart han har frågat massor och undrat men både jag och hans pappa har förklarat för honom vad som händer just nu.
Han blir ledsen emellanåt och till och med lite arg men jag förstår det är en reaktion på allting som har hänt.

Nu vet ni vart ni har mig.
Jag är här.
Men det är en ny Josefine som försöker hitta sig själv.
Jag är på väg och jag kommer fram. Detta blir bra till slut.